Grundnivå?
Vad menar de med att denna blogg är på grundnivå? Bloggvärldens to be or not to be. Egentligen borde jag redan innan denna "skrivande stund" tänka över dagens bloggande. Dagen handlar om att hjälpa eller stjälpa. Det som hjälper någon kan i sin tur stjälpa någon annan.
Jag som en något oproffsig och svårtydande skribent skulle redan på gymnasiet tagit till mig den kritik som min svenskalärare mer än gärna förmedlade "du besitter inte några som helst skrivkunskaper" Vilket i sin tur mer skulle betyda, kan du inte formulera dig. Ge fan i att skriva!
Men o andra sidan så hopar sig diverse bloggar i cyberrymden och allt är numera tillåtet. Internet är tolerant, vidsynt och oändligt. Nästan som den riktiga rymden. Med de läsarsiffror vi faktiskt har så skulle det faktiskt inte behöva vara så farligt att uttrycka sina känslor på den här sidan. Men man kan inget annat än att interpellera lite. Hur kommer det sig att man vill dela med sig utav sitt innersta till så många människor att du knappast har någon förståelse om hur många det egentligen handlar om? Svaret är enkelt. Respons och uppmärksamhet helt klart. Även jag som egentligen inte föredrar att stå i rampljuset några längre stunder. Antagligen vill jag att texten ska nå någon speciell människa, denna någon som förmodligen aldrig har läst bloggen och som förmodligen aldrig kommer hitta hit heller.
Idag föll en sten. Det var ETT tillfälle som avgjorde och blev de slutgiltiga i detta ställningstagande, verkligheten kom ifatt och även jag insåg det enda rätta. Men visst är det alltid tillåtet att leka med tanken. Det olyckliga i denna historia är att jag står helt ensam, ensam om mina tankar och funderingar, ensam om känslorna och det som komma skall. Marken under mig sviktar inte, den står stilla. Fastgjuten som om den aldrig kommer att röra sig igen. Jag står kvar, rädd för att den skall ge vika om jag ens darrar till. Även jag kan bli rädd för att tappa balansen ibland. Jag gör inte det. Det har aldrig hänt tidigare. Så jag står kvar här. Livrädd för att tappa taget, vettskrämd att jag ska snubbla till eller framförallt falla. Mest för att jag inte vet vart jag skulle landat. Bäst att stå kvar. Att inte visa något utåt, men jag vet att det märks! Jag vet att ni alla kan se vad som händer. Men jag har bestämt mig, det råder ingen tvekan längre. Jag ska ta tillbaka mitt liv, ta tillbaka kontrollen igen. Jag hoppas inte detta kommer stjälpa dig, men jag måste hjälpa mig. Vad händer med oss nu? Det visar sig...
Tack för ditt stöd!
♥ - P
Jag som en något oproffsig och svårtydande skribent skulle redan på gymnasiet tagit till mig den kritik som min svenskalärare mer än gärna förmedlade "du besitter inte några som helst skrivkunskaper" Vilket i sin tur mer skulle betyda, kan du inte formulera dig. Ge fan i att skriva!
Men o andra sidan så hopar sig diverse bloggar i cyberrymden och allt är numera tillåtet. Internet är tolerant, vidsynt och oändligt. Nästan som den riktiga rymden. Med de läsarsiffror vi faktiskt har så skulle det faktiskt inte behöva vara så farligt att uttrycka sina känslor på den här sidan. Men man kan inget annat än att interpellera lite. Hur kommer det sig att man vill dela med sig utav sitt innersta till så många människor att du knappast har någon förståelse om hur många det egentligen handlar om? Svaret är enkelt. Respons och uppmärksamhet helt klart. Även jag som egentligen inte föredrar att stå i rampljuset några längre stunder. Antagligen vill jag att texten ska nå någon speciell människa, denna någon som förmodligen aldrig har läst bloggen och som förmodligen aldrig kommer hitta hit heller.
Idag föll en sten. Det var ETT tillfälle som avgjorde och blev de slutgiltiga i detta ställningstagande, verkligheten kom ifatt och även jag insåg det enda rätta. Men visst är det alltid tillåtet att leka med tanken. Det olyckliga i denna historia är att jag står helt ensam, ensam om mina tankar och funderingar, ensam om känslorna och det som komma skall. Marken under mig sviktar inte, den står stilla. Fastgjuten som om den aldrig kommer att röra sig igen. Jag står kvar, rädd för att den skall ge vika om jag ens darrar till. Även jag kan bli rädd för att tappa balansen ibland. Jag gör inte det. Det har aldrig hänt tidigare. Så jag står kvar här. Livrädd för att tappa taget, vettskrämd att jag ska snubbla till eller framförallt falla. Mest för att jag inte vet vart jag skulle landat. Bäst att stå kvar. Att inte visa något utåt, men jag vet att det märks! Jag vet att ni alla kan se vad som händer. Men jag har bestämt mig, det råder ingen tvekan längre. Jag ska ta tillbaka mitt liv, ta tillbaka kontrollen igen. Jag hoppas inte detta kommer stjälpa dig, men jag måste hjälpa mig. Vad händer med oss nu? Det visar sig...
Tack för ditt stöd!
♥ - P
Kommentarer
Trackback
